”De är jättefina och 
jag är förvirrad”

Avel är spännande! Och det blir liksom extra spännande när man får sina cirklar rubbade …

Jag har i 20 års tid varit helt fixerad vid halsansättning och bakben vad gäller dressyrhästar. Jag har åkt runt på diverse tillställningar och ”missionerat” om detta för alla som varit villiga att lyssna.

Så en dag hamnar plötsligt alla ens ”sanningar” lite på kant, inte så mycket beträffande halsarna som bakbenen.

Låt mig förtydliga.

En exteriört vacker lång hals som är väl ansatt är inte alltid det bästa att rida på, det har jag accepterat för länge sedan. Vi har många lågt ansatta halsar, som när hästen börjar ridas i form och lyfter upp densamma, även tar med sig frambenen upp och man får på så sätt mycket knän samt ofta även en god bogfrihet.

Nu börjar jag bli förvirrad beträffande en av mina absoluta käpphästar.

Vidare är det enklare att placera en lite kortare hals i rätt läge med nacken som högsta punkt, jämfört med en längre och – i ett exteriört perspektiv – bättre hals.

Nu börjar jag bli förvirrad beträffande en av mina absoluta käpphästar – jobbigt men väldigt väldigt nyttigt, eftersom ingenting antingen är svart eller vitt.

Jag har alltid förespråkat väl placerade samt vinklade bakben, vilka bär mer än skjuter hästen framför sig, exempel på detta är bakbenen på Skovens Rafael, Weltmeyer och D’Avie.

För mig har det känts helt naturligt att en häst med den här placeringen på sina bakben ska ha lättare för att utföra de mest samlade rörelserna som piaff, passage och piruetter. Det stämmer uppenbarligen inte!

Hästar med lite längre, lite ”långsammare”, lite mindre undersatta bakben
piafferar och passagerar väl så bra.

Hästar med lite längre, lite ”långsammare”, lite mindre undersatta bakben
piafferar och passagerar väl så bra, exempel är Total Hope, Jovian, Total US och Revolution. De är jättefina och jag är jätteimponerad! Samt förvirrad. Det är nyttigt, det är jag helt övertygad om.

Detta gör inte livet som avlare enklare, men helt klart mer spännande.

Sedan inbillar jag mig att vi alla har ”vår typ” av mekanik och hästar som vi föredrar, och väl är väl det. Det viktigaste av allt är dock ridbarheten och det är något jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag håller på med detta.

På tal om ”min typ av hästar” måste jag få framhålla såväl King Olymbrio L som Kane. Vi har dem i landet hos skickliga svenska hingsthållare, använd dem!

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2020.